Beskrivning: The Exiled: Regisserad av Christos N. Karakasis. Med Falah Ghati, Maria Kappa, Vasiliki Kappa. Jag träffade Falah första gången för flera år sedan i Aten och jag kan säga att jag blev imponerad av hans barnslighet som människa. När jag såg hans verk såg jag samtidigt en mycket djup smärta och bitterhet, jämfört med det förflutna han hade levt i sitt ursprungsland. Han är en man som ger dig smaken för att resa. I det ögonblick du har ett allvarligt samtal med honom börjar han plötsligt sjunga. Hans verk leker med de geometriska lagren, med tid och tema. Det är en målning som bär så många moderna element som inbjuder dig att upptäcka den. Falah Ghati kom ursprungligen från Irak, men det fanns inget avlägset eller exotiskt med honom. Han var en världsmedborgare. Det vill säga, han hade en kultur, en tanke, som han hade införlivat och tagit till sig massor av egenskaper från flera delar av världen. Han är trots allt en berestad artist. Han har ställt ut sina verk i många länder. Det som samtidigt imponerade var hans känslovärld. Han var en man med en känslovärld, kan man säga, sprucken. Och den här sprickan var något som fick dig att titta på hans arbete med ett annat utseende, mycket mer integrerat. Men också, för att få meddelanden väldigt intensivt, nu förstå symboliken bakom de saker som han presenterar, referenserna, de mänskliga budskapen. Han har en ständig referens till Irakkriget och samtidigt i sitt arbete ett störtande av detta element. Hur Falah Ghati lyckades bli en världsmedborgare är egentligen en fråga. För han bär på sår, mycket slutna element, saker, som är psykologiska trauman, och det här hoppet är inte lätt. Kanske tack vare hans utomordentligt starka känsla, hans konstnärliga kraft. Vad är det som tvingar en artist att ta en exceptionellt lång väg, att bli älskad så mycket av olika människor, som kommer från olika länder? Kanske kraften inom honom. Detta återspeglas i hans arbete. Ett verk är inte bara att vara perfekt byggt, utan också att innehålla en själ, att ha substans.